Om att stänga ett museum – eller fler

Skrev detta inlägg till flera tidningar men som väntat svarade ingen.

Underligt att de aldrig publicerar texter från människor som faktiskt arbetat på museer - dvs de som vågar - utan bara från 'utomstående'.

Ett litet museum med oskattbara samlingar i vacker miljö. Anställda som hängivet strävar att förmedla kunskaper till allmänhet och skolklasser. Denna arbetsplats är ett medelstort museum i stadens centrum, egentligen alldeles för litet för sina magnifika samlingar av föremål från olika länder. Uppdragsgivaren är allmänheten som med sina skattepengar betalar deras löner och finansierar verksamheten. Det är tjänstemännens uppgift att servera så attraktiva och pedagogiska utställningar som möjligt för att upplysa, undervisa och öppna för samtal. Deras nästa stora uppgift är – eller har varit - att bevara de skatter som ruvar i de mörka magasinen. De anställdas heta önskan har alltid varit att någon gång få visa besökare flera föremål än dem som nu är utställda i de olika rummen ovan jord. Snåla statliga anslag tillåter inga överdådiga utställningar, men museets föremål besitter en egen lyskraft och det räcker oftast att ge dem en tilltalande inramning för att besökarna ska komma.

I magasinen göms mängder av uråldriga föremål. Så onödigt det var att gräva upp dem ur jorden när de nu mest verkar vara i vägen. Förvandlade från unika kulturskatter och gemensamt kulturarv till en besvärande och ytterst skrymmande belastning.

Att stänga museer innebär även ett ansvar för tusentals föremål från förhistorisk tid, vilka är alldeles för viktiga för att hanteras av personer utan intresse för dessa ovärderliga skatter. Planerar politikerna att sälja dem eller vad ska hända med 10,000-tals föremål som förvärvats genom utgrävningar, donationer och köp? Det kostar stora summor även att förvara dem i magasin som dessutom måste ha ett lämpligt klimat och tillsyn.

Yrvaket måste vi konstatera att den politiska makten bokstavligen över en natt kan radera ut något som vi trodde var beständigt – ett museum med tusentals föremål samt välbesökta utställningar. Salarna med montrar och skulpturer har varit en viktig del i undervisningen för barn och ungdomar och en vilopunkt för vuxna besökare. Ett politiskt beslut kastar nu allt över ända.

En långtgående politisering av våra statliga museer har lett till kunskapsförakt. Meriter och sakkunskap blev snarare nackdelar än fördelar. Riktigt besvärligt blir det när erfarenhet och kunskap anses vara ett hinder för effektivitet. Kunskaper ersätts av marknadsföring och administration.

De världsberömda Cypernsamlingarna på museet har ända sedan 1950-talet fått besök av utländska forskare från USA i väst till Japan i öst. Där betraktas föremålen som omistliga för forskning och undervisning. Så ej i Sverige, inte ens på universiteten.

Under Andra Världskriget fick Winston Churchill kritik i parlamentet för att han lade så mycket pengar på kultur. Han gav ett mycket insiktsfullt svar: ”Vad skulle vi annars ha att slåss för?”